Långsamt och fort på en och samma gång...

NU är det väldigt frustrerande, när vågen på några dagar tar stora skutt neråt, för att sedan hoppa tillbaka flera kilo. Det väcker falska förhoppningar!
För en vecka sedan låg jag en morgon på -49,9, och var ju halsbrytande nära det enormt stora - 50 kg. Väntade med spänning på nästa morgon, för ett litet fjuttigt hekto tar man ju LÄTT! (Man börjar ju bli lite fartblind...) Nähä, nu har man hoppat tillbaka 1,5 kg och står och stampar! Ja, jag vet att jag låter helt fixerad, men jag vill ju bara passera den där magiska gränsen!
Sedan inser ju även jag att det är helt orimligt att känna sig missnöjd, när man tappat 50 kg på 8 månader (jag vet att det "bara" är 48,4 just nu...!) Och jag känner mig inte heller missnöjd i det stora hela, bara i de små detaljerna!
P.S. Jag vet att man inte borde väga sig varje dag, för det skapar ju precis denna fixeringen jag just nu är mitt uppe i...D.S.

Pelargonen blommar

 

Äntligen blommar pelargonen igen... Jag med mina gröna fingrar (hmm...) gläds åt att den vågar knoppa sig lite igen...