Vinter över Ljung

 

 

 

Nej.
Jag kan fanimej inte njuta av snön.

Jag vet!

Gamla vännen påpekade härom kvällen hur jävla ointressant det var att följa min blogg. Inte nödvändigtvis för att jag har ett tråkigt liv, utan för att jag är så inaktiv med detta bloggandet.
JAG VET!
Ska skärpa mig och lyfta upp detta poetiska experiment till nya höjder inom kort!
Kram till gamla Ötte-Tötte;)

Anagama!

 

 

 

Äntligen är den på plats igen, keramiken.
Visste att den fanns där inne, långt långt inne i själen. Blev så glad när jag släppte ut den, och såg att det fortfarande var vackert...

Dansmänniskan

I helgen var jag på en jätterolig fest. Efteråt funderade jag på vem jag egentligen hade pratat med...Kom på att det var ju ingen, jag hade ju mest dansat hela tiden! ibland till och med ensam...Jeeeesus!

Ett år

 

 

Tänk att ett år redan har gått...
När jag ser i spegeln, ser jag att det är skillnad, men jag kan inte fatta- jag är ju näst intill normal!

Badflickan

 

Så var de äntligen där. I detta ljuvliga.
Det var då hon insåg att allt var på väg att förändras. Det som varit så bekant, var precis som bergen bakom dem. Disiga. Dallriga. Och plötsligt väldigt otydliga.

Morgonen därpå...

Plötsligt kändes inte gårdagens idé alls så genial, trots allt...

 

Från en sommar till en annan...

St Anna 2009. På något sett den sista sucken. Jag mådde så himla dåligt, orkade knappt andas själv.


St Anna 2010. Allt är så annorlunda nu. Ljuset i mina ögon...

Från en sommar till en annan.
Från ett liv till ett annat...

Strandbrutta!

Jajjamän, nu har man gått och blivit en strandbrutta! Äntligen...
Har varit på Barnens Ö i Askersund, St Anna brygga, Campingen vid Sanden, Sibborp, Hultbadet, Ljungbadet, Bromma, Vätterviksbadet, har jag glömt något?...
Barnen har tröttnat, så jag får väl dra till morsan och farsan, så att barnen kan spela dator och glo på TV, medan jag ligger och pressar...Gött!

Cirkeln är sluten

Japp, så var då cirkeln sluten.
Var tvungen att köpa en ny deodorant, och vad kom jag hem med i påsen? Jo, en alldeles ny DATE roll-on, med en mer "vuxen" design och doft.
Så jävla mycket har alltså inte hänt sedan man var fjorton...
(Men den luktar väldigt gott!)

Bohemfamiljen...

Så har man äntligen fyllt kvoten för det goda samvetet, som den konstnärsmor jag är...
Ikväll satt två lyckliga barn med sin glada mor vid köksbordet, och gjorde skålar, hästar, pappor och bollar i lera. Dessa ska sedan brännas upp, deklarerade lillkillen stolt för sin mindre imponerade storasyster, som mest gav en fräsning till svar. Men allt detta passerade näst intill obemärkt, då modern myste över när bohemfaktorn fylldes till bredden.
Välkommen till det kreativa hemmet, där dammråttorna springer ikapp med smutskläderna, men GUUUUD, vilka fina grejer vi gjort!
Bohemfamiljen!

Premiärdopp!

Så nu har man varit i sjön för första gången. Fick dra på mig min gamla, och lätt sladdriga, badräkt från mitt "gamla jag", eftersom min nya tankini inte behagat komma på posten ännu...Med en ny, tajt bygelbh under, gick det helt OK, och jag skämdes nästan inte alls! Vilken befrielse, även om jag inte skulle beskriva händelsen som helt avslappnad och okomplicerad.

Gubben och jag firade 10-årig bröllopsdag idag, på varsitt håll, vår vana trogen. Nu ska jag gå in på nätet och beställa handboken "Skilda på låtsas"...

P.S För er som inte är så modeinsatta som jag, är en "tankini" ett mellanting mellan bikini och baddräkt; bikinibrallor och ett slags baddräktslinne til överdel. Man är ju inte riktigt redo att gå "all in" i bikinidjungeln ännu (om någonsin...)
Som en god vän sade en gång i tiden:
Det är ju inte så jävla roligt när baddräkten ska på!

I efterdyningarna av en kärleksupplevelse...

Igår var det äntligen dags. Jag hade ett intensivt möte med min älskling. Jag fick ju hålla tillbaka lite, eftersom min man var med mig på plats. Som tur var, hade han den goda smaken att backa ett par meter, och hänga i baren istället. Så det var bara Salem och jag i en hel timme. Jag stod helt perfekt, ett par meter från scenen, hans piano, och vackra varelse, var vänt mot mitt håll, han sjöng bara för mig, och alla låtar var mina...Han gick dessutom på, och av, scenen en halvmeter ifrån mig. Jag hade kunnat sträcka ut min hand och vi hade kunnat förenas för alltid, men jag höll som sagt tillbaka, eftersom min gubbe var med. Annars hade det varit vi två nu, Salem och jag, för alltid...
Min gubbe påpekade på hemvägen sin förvåning över att jag ju faktiskt inte brukar gilla små, korta, spinkiga män, men va fan, man har väl rätt att ändra sig?
LOVE!

Snart...

 

Snart möter dessa blå mina, och det säger bara klick...

På torsdag blir det vi!

På torsdag är det äntligen dags! Jag ska få se min älskling, Salem. Behöver ju inte fråga chans, för vi är ju redan ihop liksom...Och gubben har godkänt mitt sidospår, så det är helt OK...
(Dottern skriver:) Mamma är kär i en som har en konstig frisyr.Det är lite konstit tycker jag.

Långsamt och fort på en och samma gång...

NU är det väldigt frustrerande, när vågen på några dagar tar stora skutt neråt, för att sedan hoppa tillbaka flera kilo. Det väcker falska förhoppningar!
För en vecka sedan låg jag en morgon på -49,9, och var ju halsbrytande nära det enormt stora - 50 kg. Väntade med spänning på nästa morgon, för ett litet fjuttigt hekto tar man ju LÄTT! (Man börjar ju bli lite fartblind...) Nähä, nu har man hoppat tillbaka 1,5 kg och står och stampar! Ja, jag vet att jag låter helt fixerad, men jag vill ju bara passera den där magiska gränsen!
Sedan inser ju även jag att det är helt orimligt att känna sig missnöjd, när man tappat 50 kg på 8 månader (jag vet att det "bara" är 48,4 just nu...!) Och jag känner mig inte heller missnöjd i det stora hela, bara i de små detaljerna!
P.S. Jag vet att man inte borde väga sig varje dag, för det skapar ju precis denna fixeringen jag just nu är mitt uppe i...D.S.

Pelargonen blommar

 

Äntligen blommar pelargonen igen... Jag med mina gröna fingrar (hmm...) gläds åt att den vågar knoppa sig lite igen...

Våren är här!

 

 

Det här är dikter och bilder som mina elever i årskurs tre har gjort på en bildlektion tillsammans med mig. Visst är de härliga!

6 månader

 

 

 

 

Nu är det 6 månader sedan min viktresa började. Jag har gått ner 47 kg och skillnaden är fantastisk. Inte bara i utseende, utan i allt jag gör. Jag har sagt det förut, men det känns verkligen så:jag har fått livet tillbaka. Jag har släppt ut mig själv ur fängelset, och börjat leva igen.

Är det säkert att du älskar mig?

Nynnar hela tiden på Kalle Moreus/Orsa Spelmäns bidrag från Mello.
Är det säkert att du älskar mig? Hör du kärlekens alla toner? Na,na, na,na na na naaa, underbart...

En bra dag

Har bara känslan av att idag var en bra dag. Det är gött att man får gå och lägga sig med den känslan. Har haft fullt upp med konstnär på jobbet, nya tankar och ideér, full med intryck. Sedan en härlig stund med kören. Kom hem, alla var sams.
Att avsluta dagen med att hitta en utbetalningslapp till mig, värd över 700 spänn, från Linköpings kommun toppade ju en redan göddig dag! Tydligen hade jag betalat in för mycket i barnomsorgsavgift 2007!
Tack för den återbäringen, nu blir det till att handla lite mjölk, bröd och pålägg, så står man sig till barnbidraget kommer! Kan det bli en bättre avslutning på en redan bra dag?!

Vi stannar hemma idag

Morgonljuset silar in genom det skitiga hallfönstret. Långsamt kommer hon till medvetande, utan att öppna ögonen. Sängen är full av kroppsdelar i ett virrvarr. En liten pojkfot i hennes hand, en flickas snoriga snarkningar värmer huden på hennes hals. Hon ligger alldeles stilla, rädd att ögonblicket ska passera. Om jag rör mig, tänker hon, kanske allt försvinner.
En liten stund senare, när hon kniper så mjukt hon kan med ögonen, för att verka sova, sveps hon in i grattissången, förväntansfulla ögon och glada skratt från pojken som äger den lilla foten, den som tidigare vilade i hennes hand.
Vi stannar hemma idag, säger flickan, och så kryper de alla upp i sängen, och blir det där virrvarret igen.

P.S Vilken present till mig själv: idag är jag tvåsiffrig!

Nya frissan!

 

Ja, då har man ändrat frisyr, då...
Känner mig snygg som f-n!

Vinter!

 

 

 

 

Vad mycket snö!
Nu har vattnet frusit inne, för tredje gången, och vi har kräksjuka...Suck...
Visst är det vackert, men det räcker nu...

Grafikkurs

 

 

 

Jag och min modiga vän trotsade vädergudarna, och begav oss till Göteborg, för att gå på grafikkurs i dagarna två. Vi var i ABF:s fantastiska ateljéer, och vi hade det så mysigt!
Dessutom tog vi årets första utefika, på Cigarrens uteplats på Järntorget. Drack en cappucino och tittade på snökaoset och alla förbipasserande fotgängare... Det var lä och ganska gött!
Kvällen blev trevlig med grekisk restaurang, grillade lammkotletter och rödvinssås, innan vi kröp upp för att kolla melodifestivalen...
Ahhh, vilken helg! Men nu blir det ingen mer semester innan våren kommit...

Grattis på 40-kilosdagen!

Idag firar jag något alldeles speciellt. Jag firar 40 kilo minus på vågen. Det är en stor och viktig dag för mig, och den har genomlevts med dubbla känslor. Tänk att jag har gått ner så mycket! Ändå, när jag ser på mig utifrån, ser jag att det är väldigt mycket kvar, och att människor som inte känner mig, ser en riktigt tjock människa. Det känns tufft.
Många påstår att huvudet inte riktigt hänger med på en sådan här resa, att man fortsätter att se sig själv som tjock, fastän man inte längre är det. Jag upplever att jag har gått ner asmycket, och känner mig riktigt smal. Så ser jag min kropp i en spegel, ett skyltfönster eller på bild, och inser att jag har massor kvar. Då känns mina 40 kg inte värt så mycket, när jag fortfarande anses som riktigt tjock...Det är just nu alltså väldigt dubbelt...

Småflickor bantar

När jag var nio år, berättade skolsköterskan för mig att jag behövde gå ner lite i vikt, och vi tittade på kostcirkeln tillsammans. Det bestämdes att jag skulle gå ner 5 kilo, och jag fick tips och råd om hur jag skulle gå tillväga. Jag förstod att det var farligt att vara tjock, och jag kämpade hårt med att gå ner de där kilona. Jag minns speciellt när fröken Birgitta, som var min idol, kramade om mig och sade att jag hade varit så duktig, som gått ner i vikt. Då riktigt pöste jag av stolthet.


Jag minns inte hur det var innan, jag minns inte hur det är att inte banta.

Stor, stolt, stark och snygg

Jag har varit medveten om vikt, min egen och andras, i nästan hela mitt liv.
När jag gick i ettan och man skulle skriva i varandras ”Mina kompisar”-böcker,
våndades jag över raden där det stod ”vikt”. Jag ville inte att mamma skulle skriva ”33 kg”, så hon fick skriva ”29 kg” istället. Helst hade jag velat att det skulle stå ”27 kg”, men det vägde min kompis Maria, och alla visste ju att jag var tjockare än hon. På Åsas rad stod det ”21 kg”. Hon var minst i klassen.

Jag vet exakt hur mycket jag vägde när jag började högstadiet, när jag tog studenten, när jag hoppade bungy jump, och jag vet också hur många kilo jag gick ner hösten – 94, och hur många jag gick upp när jag var gravid. Listan kan göras oändlig.

Jag har insett att jag är fixerad. Det är svårt att inte vara det. Jag blir ständigt påmind om att jag inte är OK.
Jag läste en artikel i Handelsnytt 1/98, som handlade om arbetskläder. En designer
som gjorde personalklädsel för Gröna Konsum sade:
”Det är hemskt lätt att designa smarta modekläder i storlek 34 till 42, men när man
ska klä stora grupper så måste man tänka på alla, från små, späda, söta filipinskor till enorma fregatter som tar storlek 52.”
Vidare säger hon:
”Inga kläder kan göra en jättelik fregatt smal som en ål, men varje modell som hör till en kollektion måste vara så att de inte ser ännu mer hopplösa ut.”

Småflickor bantar.
Jag har i hela mitt liv fått råd om vad jag ska äta, hur jag ska klä mig och vilken slags motion jag ska utöva.
Jag matas ständigt med klichéer som” du duger som du är” och ”det är insidan som räknas”. Det är inte sant. Man ska inte heller behöva se förbi min utsida. Jag inte bara duger.
Jag är stor, stolt, stark och snygg.

Min "theme-song"

Hanna Hedlund har skrivit en sång, som om hon kände mig utan och innan...

Jag har en hand i min
En liten en
Två kottar i min säng
Dom snusar här intill
Och det är sent
Men jag är vaken än
Och det är varmt och trångt
Fast vi saknar en

Men han kommer inte hem ikväll
Om jag känner honom rätt
Men kottarna och jag
Vi ska nog klara oss ändå
På något sätt

Ja han har mycket nu
Vad var det han sa?
En spännande tid
Firman går bra
Men lillan tog sina första steg idag
Jag vill berätta
Men jag får göra det en annan dag

Han kommer inte hem ikväll
Om jag känner honom rätt
Men kottarna och jag
Vi ska nog klara oss ändå
På något sätt

Men jag tror han älskar mig ändå
Jag tror han älskar våra små
Men jag tror inte
Jag tror inte han förstår
Hur fort tiden går
Hur mycket han saknas av mig och de små
Hur ensamt det är
Att inte ha nån att dela det med


Och sessan mumlar nåt
Och kryper närmare
När kommer pappa hem?
Ja, säg det…
Nu måste vi sova, lilla vän

Lars Lerin

 

 

Idag var jag och såg en jättefin utställning med min absoluta favvo Lars Lerin!
Så himla fint och jag blir alldeles lycksalig och berörd och imponerad och sugen!
Hur han lyckas fånga ljuset, kompositionerna, ord klottrade över bilden blir ett mönster, några få penseldrag och han fångar hela essensen av en varelse...
LYCKA!

Konfrontationen

Idag hände något svinjobbigt.
Någon som står mig väldigt nära har i förtroende berättat att hon misstänkt en vän för att stjäla. Vi har diskuterat detta många gånger, om det är sant, hur man skulle kunna konfrontera vännen, och troligtvis tyvärr därmed också avsluta vänskapen. Vi har inte kommit fram till något, utan valt att avvakta och vänta ut situationen.
Inatt har jag sovit över hos den som står mig nära. När jag gick upp i morse var vännen på besök. Jag hejade, gjorde mig i ordning för att sedan åka till jobbet. På vägen bestämde jag mig för att åka till Apoteket först. Väl där upptäckte jag att min plånbok var öppen, och dessutom fattades 200 kronor! Jag vet exakt hur mycket pengar som fanns där i, när jag gick och lade mig i går kväll. Jag kollade i bilen, väskan, plånboken igen, och igen, men inga pengar...
Med adrenalinet och vreden pumpandes i kroppen, kastade jag mig i bilen och rallykörde tillbaka till den som står mig näras hus, rusade in och konfronterade "vännen". Jag var superarg, men ändå saklig och extremt tydlig och bestämd. Jag gjorde klart för henne att jag visste EXAKT hur mycket pengar som hade funnits i min plånbok, att jag visste vad hon gjort, och att jag skulle ha mina pengar tillbaka. Efter en liten stunds protesterande, gick hon och hämtade 200 kronor och gav till mig, dock med ett nekande till att hon tagit dem. " Vi vet båda två vad du har gjort! Fy dig, L! Fy dig,L!" sade jag och stormade ut ur huset.
När jag kom ut i friska luften släppte allt och jag började tjuta. Kontaktade min nära och berättade vad som hänt. Hon och maken konfronterade vännen med att ord står mot ord, och att de valde att tro på mig. Tack och hej med den vänskapen, kom inte tillbaka!
Själva händelsen var asjobbig, men nu känns det skönt att jag tog henne på bar gärning, och att vi äntligen kunde konfrontera henne. Nu är vi färdiga med henne i våra liv.
Dessutom känner jag mig utomordentligt stolt över mitt mod, att jag faktiskt vågade konfrontera henne, och därmed också hjälpa den som står mig nära.
Nu vet jag att i en trängd situation, klarar jag av att stå upp för det jag tror på, och dessutom i lugn, men kraftfull och jävligt bestämd ton!
Mig sätter man sig fan inte på, det är ett som är säkert!
Nu inväntar vi bara lugnet och lättnaden av att det är över...

Förändringen

 

Den vänstra bilden är från i somras. Jag avskydde den, och kunde inte fatta att det var jag. När hade det hänt och hur gick det till?
Nu är det samma sak, fast tvärt om... Hur fort förändringen går, och är det verkligen jag?
Kanske är det bara ett lyckoskott med kameran, för så där ser ju inte jag ut? Uppenbarligen gör jag ju faktiskt det, det känns fantastiskt!
Jag är tillbaka!

Inget

Har suttit i flera dagar och försökt tänka ut något att skriva om. Vissa stunder händer det väl helt enkelt inget intressant, vare sig inne i, eller utanför huvudet på mig...

Ljuvliga längtan

Snart är det dags. Nu är det inte långt kvar tills jag ska på min alldeles egna lilla ensamsemester till storstaden. Längtar ofantligt mycket efter att träffa Brollan och Frugan, käka skaldjur, gå och strosa i myskvarteret, kanske köpa en regnbågssjal och ett par Chinaskor...Sedan vidare till Regnstaden och träffa goaste vännen, och bara mysa tillsammans, utan ungar, hund och gubbe...
Det ska bli ljuvligt!

Underbara plats!

Häromdagen skulle jag lämna lille Pluddevutten på dagis. Som vanligt var vi sena, senare än vanligt. När vi kom in på gården slog mig tanken att det kanske var stängt? Hade jag missat något? Allt kändes så stilla...
Vi öppnade dörren och smög oss in. Det var alldeles tyst där inne, och min känsla av att missat något viktigt växte sig allt starkare. De måste vara iväg, är det skogsdag, eller rent utav en studiedag?
Tystnaden var så påtaglig att vi automatiskt började viska till varandra, Pluddevutt och jag. När alla ytterkläder var upphängda, tog jag hans hand och vi smög in i köket. Där satt 9 barn och två fröknar runt bordet, med tända ljus, nybakta smörgåsar och varsin kopp te... Alldeles lugna och stilla, morgonfika! Tänk att han får vara där! Ahh, så härligt!
En helt vanlig dag på Pluddevutts dagis!

Vintervackert

 

 

 

 

Härom dagen var jag ju tvungen att tvärnita bilen och ta lite bilder, bara för att det var så himla vackert.
Här är några av bilderna...