Glögg och snowracer!

 

 

 

 

Vilken härlig vinterdag, med glögg och pulkaåkning!

Julen kom tillslut

 

Tillslut kom den, julen, full av förväntningar, glada skratt och rummen fyllda av doftande värmeljus...

Han kommer inte hem ikväll....

Lyssnade på Hanna Hedlund härom kvällen och den här låten bara går rakt in i mitt hjärta...
http://open.spotify.com/track/1nsUZwLT1ppcLqjKuryoIE

Vackert ute!

Idag var jag tvungen att tvärnita med bilen, veva ner rutan och ta några foton med mobilen. Det var så vackert, dimmigt, en blek sol som knappt lyste igenom, isiga vinterträd och lite ockrafärgad stubb som stack upp genom snön på åkern...
Det var så man blev tårögd...(sedan kom jag på att jag nog borde veva upp rutan. Det var ju ändå -10C ute...)

Julstressen

Äntligen är Lilleplutts rum färdigmålat två lager. Nu är det bara motivmålningen på frihand kvar...Det roliga, men hur roligt blir det med en unge hängande i skjortan, en hund som svansar ut färgen och en skogstokig morsa som skriker och gormar? Nä, jag inväntar lugnet och rätt karma och kreativitet...Alltså sover han fortfarande i min säng...

Just nu är jag inte sugen på någon mat, det enda jag är sugen på är OSTBÅGAR, och det vet jag ju att jag blir assjuk av. Men ibland är man så sugen så man tänker, äh vad fan, jag tar smällen...Har inte kommit dit ännu, dock.

Så var det det här med julen. Hur är det möjligt att den kommer lika snabbt varje år?
På onsdag, på vår första lediga dag, ska vi, MED BARNEN, bege oss till stora köpområdet, inhandla julklappar till släkten, ungarna, varandra, sedan all mat, sedan granen, efter det hem, städa, pynta, griljera skinkan, rulla köttbullarna, och tillsist, njuta med glöggen...På något sätt undrar jag när myset ska infinna sig?
Jag anser inte att jag brukar julhetsa så värst, men i år känns det panik!

Får köra mitt eget välbeprövade knep: tänd 10 000 doftvärmeljus och sjunk ner i soffan. Mörkret döljer smutsen, och så luktar det gött!
Va fan, det blir ju jul ändå...

Snart ska det nog vända...

En försäljare ringde härom dagen. Ville sälja tidningsprenumeration, och när jag tackade nej så undrade han om han fick fråga varför.
"För att mina barn går i gummistövlar med ullsockar i och det ska bli -10'C till helgen, för att vi ska äta gröt till fredagsmiddag och för att jag har 23 kronor i plånboken!"ville jag skrika åt honom.
"För att just nu ser jag över min ekonomi väldigt hårt och då är det just sådana saker jag behöver prioritera bort" blev istället mitt sansade svar.

Just nu är det så illa att jag t.o.m grät över spilld mjölk häromdagen. Bokstavligt och på riktigt...
Jag hoppas det vänder snart...

Regel nr 3: Akseptera varandra.

Efter stort familjeråd plitade Lillskruttan ner familjens ordningsregler, och satte upp på kylskåpet.
Regler
1. Inte av bryta.
2. vi ska lysna på varandra.
3. Akseptera varandra.
4. Åka bus monda och onsta.
Eftersom vi alla hade betett oss illa, upprättades också en lista över bestraffningar:
Lillskruttan
*Ingen dator fram till fredag e.m
*Måste göra läxan innan tv-tittande

Gubben
*Ingen bastu t.o.m fredag
*Inget godis/kaka/sötsaker t.o.m fredag

Mamman (jag med andra ord)
*ska plocka upp alla döda kryp som vi hittar inne t.o.m fredag

Man kan ju tycka att jag kom väldigt lindrigt undan, men jag påpekade också att jag var den enda i rummet , som pratat om det som hänt, gett en förklaring till vad jag menat med det dumma jag sagt, och sedan sagt förlåt till den det berörde. Så det var bara jag som var sams...
Regler och förbud upp på kylen, kram och förlåt och sedan var allt frid och fröjd igen. For now...

Aldrig kan det få vara bra

Ibland så verkar allt så himla lugnt och bra. Så plötsligt bryter helvetet lös. Va? Vad var det som hände? Hur kunde det som kändes under kontroll och helt Ok plötsligt ändras så snabbt?
Precis när jag trodde att det skulle bli lättare, att nu är vi tillbaka igen, så blev det fanimej kaos och hundra gånger värre. När jag är ensam är det bara upp till mig att hantera situationer som uppstår, (och tro mig, det är långt ifrån alltid jag hanterar dem bra!) men när andra är inblandade blir det genast så krångligt. Att stå enade och överens är verkligen inte det lättaste.

en bädd av krossat glas
försiktigt smyger jag mig över
mina fötter väjer för de vassa bitarna
men nog fan smyger det sig in en liten bit i alla fall
en nyglödgad knivsegg
spetsigt glas
som flagor under huden
gnider
knastrar
skrapar sig
djupare in i mig

Den där jävla vikten

Den här gången måste bli den sista. Så jag skriver det här till mig själv, som minnesanteckningar, men också som en del i en process, som en dokumentation och kanske till och med rannsakning. Det är svårt att vara totalt ärlig mot sig själv, när man levt med en massa skydd i så många år. Jag trodde skydden var mot världen, men jag har insett att skydden även är mot mig själv. Jag trodde att jag kände mig själv och var trygg i det, men det finns en massa saker som jag känner och gör som är alldeles för läskiga för mig att formulera, till och med i mitt eget huvud. Jag ska försöka våga formulera de här sakerna, som ett sätt att inse, acceptera, bearbeta och förhoppningsvis göra mig av med alla dessa obehag.

Smart och intelligent

Tänkte skriva något smart och intelligent här, men hörde just ett misstänkt ljud från Lilleman där nere så jag måste rusa! (Igår försökte han tända en brasa i spisen alldeles själv...)
Blir i alla fall lite vardagsmotion att jaga runt på illbattingen!

Berättandet

Nu börjar mitt nya liv-som bloggare!
Hade nog inte tänkt hoppa på den här trenden, men va fan....Kan ju lika gärna "dokumentera processen" här då, som någon annan stans. Livsprocessen, konstprocessen, arbetsprocessen, viktprocessen...
På senare tid har berättandet tagit en större plats i mitt liv, och det finns säkert många anledningar till det. Detta tar sig uttryck på många olika sätt, och ofta handlar det om att kasta sig ut och göra det man trodde att man inte klarar/vågar/vill.

En gång gick jag på en liten skrivarkurs på 5 poäng (som verkligen bara kändes värd 1 poäng i arbetsinsats!) Hur som helst, då insåg jag att en hel värld öppnade sig när det slog mig att jag kunde bli vem som helst, och påstå vad som helst, under täckmanteln "författare". Nu är väl kanske tanken med en blogg att den ska vara relativt sann, men ändå....
En annan berättarmentor till mig sade en gång "Det viktigaste är inte vad som är sant eller inte sant- utan vad som är INTRESSANT!" Så sant, så sant....