Lars Lerin

 

 

Idag var jag och såg en jättefin utställning med min absoluta favvo Lars Lerin!
Så himla fint och jag blir alldeles lycksalig och berörd och imponerad och sugen!
Hur han lyckas fånga ljuset, kompositionerna, ord klottrade över bilden blir ett mönster, några få penseldrag och han fångar hela essensen av en varelse...
LYCKA!

Konfrontationen

Idag hände något svinjobbigt.
Någon som står mig väldigt nära har i förtroende berättat att hon misstänkt en vän för att stjäla. Vi har diskuterat detta många gånger, om det är sant, hur man skulle kunna konfrontera vännen, och troligtvis tyvärr därmed också avsluta vänskapen. Vi har inte kommit fram till något, utan valt att avvakta och vänta ut situationen.
Inatt har jag sovit över hos den som står mig nära. När jag gick upp i morse var vännen på besök. Jag hejade, gjorde mig i ordning för att sedan åka till jobbet. På vägen bestämde jag mig för att åka till Apoteket först. Väl där upptäckte jag att min plånbok var öppen, och dessutom fattades 200 kronor! Jag vet exakt hur mycket pengar som fanns där i, när jag gick och lade mig i går kväll. Jag kollade i bilen, väskan, plånboken igen, och igen, men inga pengar...
Med adrenalinet och vreden pumpandes i kroppen, kastade jag mig i bilen och rallykörde tillbaka till den som står mig näras hus, rusade in och konfronterade "vännen". Jag var superarg, men ändå saklig och extremt tydlig och bestämd. Jag gjorde klart för henne att jag visste EXAKT hur mycket pengar som hade funnits i min plånbok, att jag visste vad hon gjort, och att jag skulle ha mina pengar tillbaka. Efter en liten stunds protesterande, gick hon och hämtade 200 kronor och gav till mig, dock med ett nekande till att hon tagit dem. " Vi vet båda två vad du har gjort! Fy dig, L! Fy dig,L!" sade jag och stormade ut ur huset.
När jag kom ut i friska luften släppte allt och jag började tjuta. Kontaktade min nära och berättade vad som hänt. Hon och maken konfronterade vännen med att ord står mot ord, och att de valde att tro på mig. Tack och hej med den vänskapen, kom inte tillbaka!
Själva händelsen var asjobbig, men nu känns det skönt att jag tog henne på bar gärning, och att vi äntligen kunde konfrontera henne. Nu är vi färdiga med henne i våra liv.
Dessutom känner jag mig utomordentligt stolt över mitt mod, att jag faktiskt vågade konfrontera henne, och därmed också hjälpa den som står mig nära.
Nu vet jag att i en trängd situation, klarar jag av att stå upp för det jag tror på, och dessutom i lugn, men kraftfull och jävligt bestämd ton!
Mig sätter man sig fan inte på, det är ett som är säkert!
Nu inväntar vi bara lugnet och lättnaden av att det är över...

Förändringen

 

Den vänstra bilden är från i somras. Jag avskydde den, och kunde inte fatta att det var jag. När hade det hänt och hur gick det till?
Nu är det samma sak, fast tvärt om... Hur fort förändringen går, och är det verkligen jag?
Kanske är det bara ett lyckoskott med kameran, för så där ser ju inte jag ut? Uppenbarligen gör jag ju faktiskt det, det känns fantastiskt!
Jag är tillbaka!

Inget

Har suttit i flera dagar och försökt tänka ut något att skriva om. Vissa stunder händer det väl helt enkelt inget intressant, vare sig inne i, eller utanför huvudet på mig...

Ljuvliga längtan

Snart är det dags. Nu är det inte långt kvar tills jag ska på min alldeles egna lilla ensamsemester till storstaden. Längtar ofantligt mycket efter att träffa Brollan och Frugan, käka skaldjur, gå och strosa i myskvarteret, kanske köpa en regnbågssjal och ett par Chinaskor...Sedan vidare till Regnstaden och träffa goaste vännen, och bara mysa tillsammans, utan ungar, hund och gubbe...
Det ska bli ljuvligt!

Underbara plats!

Häromdagen skulle jag lämna lille Pluddevutten på dagis. Som vanligt var vi sena, senare än vanligt. När vi kom in på gården slog mig tanken att det kanske var stängt? Hade jag missat något? Allt kändes så stilla...
Vi öppnade dörren och smög oss in. Det var alldeles tyst där inne, och min känsla av att missat något viktigt växte sig allt starkare. De måste vara iväg, är det skogsdag, eller rent utav en studiedag?
Tystnaden var så påtaglig att vi automatiskt började viska till varandra, Pluddevutt och jag. När alla ytterkläder var upphängda, tog jag hans hand och vi smög in i köket. Där satt 9 barn och två fröknar runt bordet, med tända ljus, nybakta smörgåsar och varsin kopp te... Alldeles lugna och stilla, morgonfika! Tänk att han får vara där! Ahh, så härligt!
En helt vanlig dag på Pluddevutts dagis!

Vintervackert

 

 

 

 

Härom dagen var jag ju tvungen att tvärnita bilen och ta lite bilder, bara för att det var så himla vackert.
Här är några av bilderna...

Snölek

 

-15 C och vi hade en jättehärlig stund i snön. Jag blev plötsligt rörd till tårar, för jag bara kände att jag fått mitt liv tillbaka. Att kunna pulsa i snön, gå upp för backen, med pulkan, om och om igen...Livet är fantastiskt!
Tillslut gick vi in, inte för att mamma inte orkade mer, utan för att vi var kalla, glada och nöjda!
Jag har fått livet tillbaka!

Nyårsfest och - 34 kg

 

- 34 kg, klart det syns, och det KÄNNS!
Gött som fan! Glad och stolt!
Ja, så drack man då lite vin för första gången efter operationen. Gick bra! (Fast det var ju bara 1/3 glas förstås...)

I månskuggan av en harparad

Långsamt styrde jag bilen över den snötäckta skogsvägen som leder till mitt hus. Fullmånen lyste så starkt och klart över fälten att det kändes som någon tänt en lampa. Det var så otroligt vackert med det isbitna landskapet gnistrande utanför min bilruta, att jag inte gjorde mig någon brådska, trots att det började närma sig midnatt, och jag borde ha kommit hem för länge sedan.
Plötsligt såg jag något mörkt skymta till på åkern till vänster om vägen jag färdades på. Några meter längre fram klarnade sikten och jag såg att det var en räv, bara några meter in från dikeskanten. Jag var tvungen att stanna bilen för att ta mig en tydligare titt. Lika nyfiket stannade räven upp och trots mörkret, kändes det som om våra blickar möttes. En tyst överenskommelse att inte störa, fick honom strax att gräva vidare i snön efter vad det nu var han fått korn på.
En kort stund senare fortsatte min försiktiga färd hemåt. Jag kände mig lite som en inkräktare, att det faktiskt var djurens tid som rådde, och att jag fick ta del av något som inte var ämnat för mig. Var hade jag hört det där förut? Kände instinktivt att de orden blivit sagda till mig vid något tillfälle, men kunde inte komma på när och vem, så jag lät tanken dra vidare.
Så plötsligt såg jag tre harar skutta iväg i sin vingliga flykt strax till vänster om mig. "Tre" tänkte jag "det var inte dåligt". Så svängde jag runt hörnet om åkern, uppe vid kyrkbacken, och plötsligt såg jag två till, sedan tre och ytterligare två... Jag räknade ihop till fjorton harar!
Då visste jag precis var jag hört orden om djurens tid. Min berättarvän gav mig en historia om en tidig gryningsmorgon då hon cyklade genom ett skogsparti på väg till sitt arbete. Under vägen såg hon flera olika djur, varav ett helt fält fyllt av harar, som kanske hade fest, kanske en begravning. Efter att hela historien berättats, ifrågasattes det om det verkligen var sanning, det vi just hört. Det var då hon sade orden som jag lagt på minnet och ofta citerar:
"Det viktiga är inte vad som är sant eller inte sant, utan vad som är intressant!"
Och nu vet jag att det var sant, för jag har varit där, mitt i paraden av harar!