När jag var nio år, berättade skolsköterskan för mig att jag behövde gå ner lite i vikt, och vi tittade på kostcirkeln tillsammans. Det bestämdes att jag skulle gå ner 5 kilo, och jag fick tips och råd om hur jag skulle gå tillväga. Jag förstod att det var farligt att vara tjock, och jag kämpade hårt med att gå ner de där kilona. Jag minns speciellt när fröken Birgitta, som var min idol, kramade om mig och sade att jag hade varit så duktig, som gått ner i vikt. Då riktigt pöste jag av stolthet.
Jag minns inte hur det var innan, jag minns inte hur det är att inte banta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar