Vad är det du vill säga? Säg då det. Ingenting annat.

söndag 7 februari 2010

Stor, stolt, stark och snygg

Jag har varit medveten om vikt, min egen och andras, i nästan hela mitt liv.
När jag gick i ettan och man skulle skriva i varandras ”Mina kompisar”-böcker,
våndades jag över raden där det stod ”vikt”. Jag ville inte att mamma skulle skriva ”33 kg”, så hon fick skriva ”29 kg” istället. Helst hade jag velat att det skulle stå ”27 kg”, men det vägde min kompis Maria, och alla visste ju att jag var tjockare än hon. På Åsas rad stod det ”21 kg”. Hon var minst i klassen.

Jag vet exakt hur mycket jag vägde när jag började högstadiet, när jag tog studenten, när jag hoppade bungy jump, och jag vet också hur många kilo jag gick ner hösten – 94, och hur många jag gick upp när jag var gravid. Listan kan göras oändlig.

Jag har insett att jag är fixerad. Det är svårt att inte vara det. Jag blir ständigt påmind om att jag inte är OK.
Jag läste en artikel i Handelsnytt 1/98, som handlade om arbetskläder. En designer
som gjorde personalklädsel för Gröna Konsum sade:
”Det är hemskt lätt att designa smarta modekläder i storlek 34 till 42, men när man
ska klä stora grupper så måste man tänka på alla, från små, späda, söta filipinskor till enorma fregatter som tar storlek 52.”
Vidare säger hon:
”Inga kläder kan göra en jättelik fregatt smal som en ål, men varje modell som hör till en kollektion måste vara så att de inte ser ännu mer hopplösa ut.”

Småflickor bantar.
Jag har i hela mitt liv fått råd om vad jag ska äta, hur jag ska klä mig och vilken slags motion jag ska utöva.
Jag matas ständigt med klichéer som” du duger som du är” och ”det är insidan som räknas”. Det är inte sant. Man ska inte heller behöva se förbi min utsida. Jag inte bara duger.
Jag är stor, stolt, stark och snygg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar